Re: Vad vill du?
Isåfall är det första ett kortspel och inte ett rollspel. Inte ditt heller, även om det kan vara ett väldigt kul och bra spel, saknas SL och spelare är det inte rollspel. Ingen idé att försöka få mig att tycka det. Då får du argumentera tills ragnarök kommer.
Jag har inget egentligt intresse i att få dig att tycka som jag -- du får naturligtvis tycka som du vill. Själv har jag ingen egentlig definition, jag liksom känner igen det när jag ser det. Än så länge är gränslandet ganska obebott, så jag klarar mig, även om Universalis är svårt att kategorisera. Det är nog ett historieberättarspel, snarare än rollspel, dock. De andra spelen jag räknat upp tycker jag dock absolut är rollspel. Korten i The Shab Al-Hiri Roach är inte det centrala, utan det centrala är att spela sin rollperson och försöka att uppnå så hög akademisk status som möjligt (den som slutar spelet med högst akademisk status och inte är besatt av en Lovecraftisk, telepatisk kackerlacka, vinner. Jepp, man kan vinna.), samtidigt som man njuter av att låta ens karaktär hamna i så mycket hemska situationer som möjligt. Fokuset på spelandet av en roll och berättandet av en historia gör det till ett rollspel i min bok.
Vissa av Forge-spelen är nog ändå rollspel i din bemärkelse. Dogs in the Vineyard har en SL och traditionella spelare-rollpersoner-förhållanden. Det är fortfarande mycket speciellt på andra vis, som är svåra att förklara.
Jag är av den gamla skolan och jag anser att teater och rollspel är besläktade verksamheter, men absolut inte samma sak.
Jag med. Fast jag drar nog gränsen annorlunda än dig. Jag anser att om man själv får välja vad man skall säga och om berättelsen inte är utstakad från början, så är det rollspel. Jupps, det innebär att improvisationsteater klassas som rollspel i min värld (mer så än hårt rälsade äventyr i klassiska rollspel, faktiskt).
Enligt er definition tycks vad som helst där berättande tar plats kunna kallas för rollspel. Då är småbarns rollekar också rollspel, teater är rollspel, film är rollspel, dans är rollspel, böcker är rollspel.
Nä, nu överdriver du. Småbarns lekar är rollspel, tycker jag, men de andra är det inte, på grund av ovanstående kriterium (som inte är det enda kriteriet, måste jag påpeka). Dessutom, så akta dig för att tro att andras definitioner är samma som mina. Jag skulle tro att forgeiterna har många olika definitioner på rollspel, och folk här på wrnu, också. Jag står bara för min personliga (icke-) definition.
Intressant synpunkt, men om man skalar bort en massa saker från boxningen, som Forgeiterna tycks ha gjort från rollspel enligt din beskrivning förstår jag inte hur detta kan ge mer, men kanske saknas det massor i din beskrivning? Du får gärna vidareutveckla detta intressanta resonemang.
De skalar ju bort begränsningar. Som tidigare sagt, så är begränsningar bra för kreativiteten, men det forgeiterna gjorde var att ersätta dem med andra typer av begränsningar, som ger en annan sorts spel. Att det ger "mer" skulle jag nog inte säga, snarare att det ger "annorlunda". Och variation är kul. För mig var det en rejäl aha-upplevelse första gången jag insåg "man
måste ju faktiskt inte ha en spelledare!". Deras varianter är inte bättre än traditionellt spel, men det är annorlunda, och annorlunda är kul. Jag har haft fler aha-upplevelser sedan dess, som att reglerna inte behöver simulera spelvärlden, utan kan simulera berättelsen istället.
Anekdot: Min senaste var när Marco på det här forumet frågade Krille i en tråd om läkningsregler "Tycker du att det är
kul att vara skadad så länge?" Han föreslog att läka alla skador direkt efter striden, för att man inte skulle behöva slåss försämrad eller ha långa, tråkiga läkningsscener som segar ned berättelsen ("Vi tar det lungt i en vecka, sedan skall vi störta konungen!" Det händer liksom inte i film eller litteratur). Jag hade aldrig tänkt på det. Ju fler sådana här aha-upplevelser jag har, desto fler sätt ser jag att man kan spela på, och desto mer variation får jag i mitt spelande.
De här okonventionella sakerna, som korten i The Shab Al-Hiri Roach (som innehåller saker i stil med "du beundrar den här personen. Ge honom komplimanger"), kan ge intressant och kul spel. Sedan om man vill kalla det rollspel eller inte är inte så intressant, det viktigaste är att det är kul. Det kan vara stora saker som att ta bort spelledaren, eller småsaker som att man i With Great Power har en utklippt tankebubbla som man håller ovanför sitt huvud när man håller små inre monologer.
Tack så mycket. Mer kunskap skadar ju aldrig. Fast som sagt, vad jag tycker det verkar, eftersom jag inte hunnit sätta mig in i forgeiternas spelsätt utan bara utgår från inläggen från andra här, så tycks de enligt min uppfattning syssla med avancerad teater och inte rollspel.
Spelar det någon roll (haha)?
---
(Om du är intresserad av forgeiternas rollspelsteori (som dock har en ganska hög inlärningströskel), så skulle jag rekommendera
http://rpgtheoryreview.blogspot.com. De postar sammanfattningar av vad som händer i fältet rollspelsteori. Där finns det även länkar till bloggar av olika teoretiker. Bland annat Troy Cosistiks Socratic Design har bra och lättillgängliga artiklar om teori, fast den är riktad främst till speldesigners.)
Du har ju, efter vad jag förstått, endast spelat traditionella rollspel av typen "Varje spelare har en rollperson, utom en spelare som är SL, och kontrollerar resten av världen. Varje rollperson beskrivs av en mängd siffervärden, som värderar vad han kan utföra i spelvärlden. En spelare som inte är SL har ingen rätt att påverka spelvärlden på andra sätt än genom sin rollperson, och spelreglerna försöker emulera spelvärldens naturlagar". Det här är ganska många begränsningar, trots allt.
)
