Re: Vad vill du?
Maleficior skrev: "Min son kanske vill leka med spisen och riskera att bränna sig. Bara för att man är ute efter en viss sak, så betyder det inte nödvändigtvis att det man är ute efter är bra för en. Varför bara ha kul och slå ihjäl tid när man kan utvecklas, ha kul och slå ihjäl tid?"
Kanske för att, som du skriver nedanför, vissa saker får stå tillbaka för annat? Jag tycker att liknelsen med sonen och spisen inte stämmer så bra. Eller menar du att gestalrollspelare riskerar att "bränna sig"? En bättre liknelse är i så fall att läsa en bok. Du propagerar på att man bör läsa deckare och andra verklighetsanknutna böcker, eftersom man lär sig saker med att läsa det. Men om man gillar fantasy, så verkar det ju underligt att inte läsa fantasy.
Ja, vissa saker får stå tillbaka för annat. Orkar inte upprepa mig, har skrivit många varianter på detta redan. Ok liknelsen med sonen och spisen var inte bra, men poängen är att man inte alltid vet vad som är bäst för en själv. Det finns de som spelar rollspel på ett sådant sätt som de kanske inte skulle om de såg andra möjligheter. För vissa kan det innebära att de byter en rollspelsgrupp med för mycket problemlösning i deras smak mot en med mer rollgestaltning. För andra kan det vara tvärtom...
Jag är säker på att rollgestaltningsrollspelande och berättande är en betydligt vanligare form av rollspel än prestationsrollspel, därför kan många missa den senares möjligheter. Detta tror jag därför att hitills ingen av de som spelat med mig (ca 60 pers) har någonsin (enligt dem själva) spelat en rollspelsvariant med en så avancerad nivå av problemlösning tidigare. Då de berättar om sina tidigare erfarenheter märker jag att de alltid spelat rollspel där rollgestaltning och / eller berättande varit det centrala. Att jag bara skulle träffat sådana människor; om prestationsrollspelare är lika eller nästan lika vanliga som övriga varianter finner jag matematiskt osannolikt. Dessutom har jag märkt sammalunda i varenda diskussion jag haft med andra rollspelare, både IRL och på internet. Tydligen finns det även andra prestationsrollspelare i landet, vilket naturligtvis glädjer mig, men min övertygelse är att de är i kraftig minoritet. Säkerligen är de färre än 20% av alla utövare. Därför finns det säkerligen många som missat prestationsrollspelens möjligheter.
Vad gäller din fråga om fantasyläsning och deckare, så kan man väl läsa båda delarna, om man gillar det? Det finns dessutom medeltidsdeckare att läsa. Snart kanske det finns deckarfantasy också, kanske finns det redan? Jag gillar att blanda genres, favoriten är förstås deckarhistorier i mörk, high, episk fantasy. Att spela deckare i fantasymiljö är dessutom väldigt spännande. Det kan bli lika lyckat som filmen "I rosens namn" (som inte är fantasy, jag vet). Eftersom den historien i grunden är en deckarberättelse, skulle den i rollspelsform göra sig bäst som prestationsrollspel. (Dock inte fantasy).
Sedan har det att göra med vad man vill utveckla, som andra påpekat.
Ändå är väl jag den person som påpekat detta mest av alla i denna debatt...
Prestationsrollspel är jättebra om man vill utveckla saker man kan utveckla i prestationsrollspel, som fungerar bra att öva upp i logiska gåtor av olika typer. Men vill man utveckla sin skådespelartalang, så är det ju bättre att spela gestaltrollspel. Visst, du får övning på det i prestationsrollspel också, men du får mer övning i gestaltrollspel.
Även detta har jag också skrivit redan. Håller alltså med dig till 100% om detta.
Att du är så bra på skådespeleri kan ju vara för att du har en så bra talang, snarare än ditt rollspelande. Det är anekdotiskt bevis.
Jag har aldrig påstått att detta har med mitt rollspelande att göra.
Jag har dock övat vidare i mitt rollspelande, eftersom jag dels sysslat med annat rollspelande än prestationsrollspel i fem år och att man kan öva detta i prestationsrollspel också.
Vill man öva upp kreativiteten, improvisationsförmågan och fantasin, vilket är vad jag vill utveckla, om något, så är berättelsecentrerat spel bättre. Baron Münchaussen är som ett triathlon för kreativiteten.
Håller med om att improvisationsförmåga bäst övas med rollgestaltning och berättande i fokus. I övrigt kan man öva upp den sorts kreativitet som är länkad till problemlösning bäst genom att spela prestationsrollspel. Denna variant av kreativitet pratar man inom kognitionspsykologi och den ligger till grund för de flesta av världens uppfinningar. Det finns dock många varianter av kreativitet. Därför kan man öva olika sidor av kreativiteten bl.a genom att spela rollspel på olika sätt. Fantasi är dock ett mer knivigt problem att besvara hur man övar den. Troligen har du dock rätt i att man bäst övar den med rollgestaltning, friform och berättande (angående rollspelsvarianter). Fast jag tror att fantasin till största delen är medfödd. Man kan nog bara öva den måttligt. Hoppas jag har fel i det.
Anekdot: då Thomas i min spelgrupp var SL i min kampanj hade vi en spelare med som vi kan kalla Johan. Johans rollperson (som hade INT 14) ställdes inför en ande som gav honom tre önskningar. Han fick en kvart på sig att tänka ut tre önskningar om vad han ville. Då en kvart hade gott frågade SL spelaren vad hans RP önskade sig. Johan svarade: "Jag kom inte på något." Vad gör man med sådana spelare med en så begränsad fantasi?
Förövrigt kan man nog säga att det krävs lika mycket fantasi för att hitta på manus till en film som filmerna "Saw I-III" som till "Pirates of the Caribbean"? Angrip nu inte exemplet. Poängen är att fantasi krävs för alla sorters rollspelande.
Maleficior skrev: "Säg att i en viss prestationsrollspelares spelgrupp består spelstilen till 50% av problemlösning och strategi, 25% rollgestaltning och 25% berättelse. Som du nu kanske ser i mitt exempel så betyder alltså inte att fokusering på en del måste dra ned en annan till 0%."
... och det innebär att den som spelar för berättelsens skull (jag) har 25% kul, och den som spelar för rollgestaltningens skull också har 25% kul.
Med det resonemanget har jag alltså 50% kul, vilket inte stämmer. Jag har 200% kul.
Hur kul man har beror säkert på fler faktorer och dessutom kanske alla inte är så extrema som du, som vill ha 100% berättande. Om du strävar mot 100% berättande, varför skriver du inte böcker istället för att spela rollspel?
Nu är det väl så att fördelningen ser ut ungefär så där vis de flesta spelbord, eftersom olika spelare vill ha ut olika saker av spelet. Men om alla är ute efter rollgestaltning, så verkar det ju dumt att spela något annat än 100% rollgestaltning.
100% av något i rollspelssammanhang vill jag nog hävda är omöjligt att uppnå. Då är det inte rollspel längre. 100% problemlösning = Strategispel. 100% Rollgestaltning = Lajv eller improvisationsteater 100% berättelse = Teater eller författande.
Sedan finns det En massa olika spel som leker mer med de där procentsatserna, och jag tycker att det är kul att variera sig. Mitt Oskrivna blad, till exempel, är nära 100% berättelse, och jag och mina spelare tycker att det är jättekul. Jag skall just börja titta på Ron Edwards Elfs, i vilket spelaren ibland aktivt vill att hans rollperson skall misslyckas. Det tycker jag är jättespännande, och det omöjliggör prestationsspelande. För tillfället så spelar jag dock i två kampanjer -- M:UA och Dark Ages: Vampire -- som båda karaktäriseras av ganska hårt prestationsspelande. Jag tycker att det är litet tråkigare, eftersom jag är mer berättelseorienterad (och jag kan inte för mitt liv komma på något jag lärt mig på det), men det är fortfarande väldigt kul, och de andra spelarna uppskattar det.
Fråga: "Oskrivna blad" saknar alltså regler och tärningar? Ni spelar alltså inga roller heller, utan berättar bara för varandra? Man tar alltså vid där föregående talare slutade berättelsen? Isåfall är det en berättelselek och inte rollspel. Det skulle vara intressant att se på då ni spelar, jag tror dock inte att jag kommer att hålla med om att det är rollspel ni sysslar med om det är 100% eller nära 100% berättande.
