Princip kontra Implementation
[ QUOTE ]
Låt mig ge några exempel ifrån den skola där jag för tillfället arbetar. Det är en av Sveriges största gymnasieskolor med över 2000 elever. Samtliga praktiska program i Linköpings finns representerade på skolan och detta betyder att utrustning och lokaler begränsar klassernas storlek. Vi har alltså inte några klasser med 30 elever mer än på det lilla samhällsprogram som också finns här. En genomsnittlig klass börjar med kanske 20 elever i ettan. Detta antal är dock långt ifrån beständigt.
Efter de första veckorna så upptäcker några elever att Handelsprogrammet inte alls var som de trodde att det skulle vara och byter. Någon elev kommer inte överens med sina klasskamrater och byter han också.
Den andra terminen så slussas några nya elever in som gått på IV-programmet tidigare. Några elever till hoppar av för att de tröttnat på att pendla in ifrån närliggande orter. Ett par elever tillkommer efter avhopp ifrån en annan skola i kommunen. En elev slutar komma för att hon är skoltrött och skolkar.
Tredje terminen byter några program för att de vill läsa om de kurser som de påbörjat men fått dåliga betyg i. Fler avhopp sker och enstaka elever tillkommer. Såhär ser det ut till trean då läget stabiliserats. Effekten blir en väldigt brokig och skiftande klass med stora ålderskillnader. Det blir också svårt att anpassa skolans resurser eftersom man inte ifrån en termin till en annan vet hur många elever som faktiskt kommer att gå på programmet. Det faktum att det är relativt lätt att byta om man är missnöjd får bieffekten att många elever inte verkar lägga särskilt mycket energi eller eftertanke bakom sina val. Blir det fel eller inte går som de hoppades så kan de ju alltid byta program. Det finns elever som tillbringar 5-6 år i gymnasiet och kanske prövat på tre olika utbildningar för att sedan ändå gå ut med ofullständiga betyg.
Grundskolan är sannolikt stabilare, men inom gymnasieskolorna råder ett stort kaos nu som varken gynnar friskolorna eller de kommunala skolorna.
[/ QUOTE ]
Jag tycker det känns som att vi hela tiden här diskuterar äpplen och päron här. Eller ja kanske snarare äppelcider och päroncider.
Dels så finns ju den bitvis rätt så infekterade principiella och ideologiska frågan om hur mycket valfrihet för elever, föräldrar och lärare vi vill ha i skolan.
Sedan har vi också den mer tekniska frågan om hur man har implementerat den valfrihet eller avsaknad av valfrihet man nu bestämt sig för.
Som jag ser det så är det inte speciellt empiriskt vettigt (i den mån det ens finns någon "objektiv sanning" vilket jag betvivlar) att försöka dra några slutsatser av de två datapunkter vi har, den "komunala enhetsskolan" å ena sidan och den nuvarande "valfrihetsskolan" å andra sidan.
Oavsett om man är för en skola med mycket eller lite valfrihet så tror jag nog de flesta kan vara överens om att det finns oanade möjligheter att göra systemet mer eller mindre bra beroende på exakt hur man skriver regelverket och hur man konstruerar systemet.
/Bjorn
[ QUOTE ]
Låt mig ge några exempel ifrån den skola där jag för tillfället arbetar. Det är en av Sveriges största gymnasieskolor med över 2000 elever. Samtliga praktiska program i Linköpings finns representerade på skolan och detta betyder att utrustning och lokaler begränsar klassernas storlek. Vi har alltså inte några klasser med 30 elever mer än på det lilla samhällsprogram som också finns här. En genomsnittlig klass börjar med kanske 20 elever i ettan. Detta antal är dock långt ifrån beständigt.
Efter de första veckorna så upptäcker några elever att Handelsprogrammet inte alls var som de trodde att det skulle vara och byter. Någon elev kommer inte överens med sina klasskamrater och byter han också.
Den andra terminen så slussas några nya elever in som gått på IV-programmet tidigare. Några elever till hoppar av för att de tröttnat på att pendla in ifrån närliggande orter. Ett par elever tillkommer efter avhopp ifrån en annan skola i kommunen. En elev slutar komma för att hon är skoltrött och skolkar.
Tredje terminen byter några program för att de vill läsa om de kurser som de påbörjat men fått dåliga betyg i. Fler avhopp sker och enstaka elever tillkommer. Såhär ser det ut till trean då läget stabiliserats. Effekten blir en väldigt brokig och skiftande klass med stora ålderskillnader. Det blir också svårt att anpassa skolans resurser eftersom man inte ifrån en termin till en annan vet hur många elever som faktiskt kommer att gå på programmet. Det faktum att det är relativt lätt att byta om man är missnöjd får bieffekten att många elever inte verkar lägga särskilt mycket energi eller eftertanke bakom sina val. Blir det fel eller inte går som de hoppades så kan de ju alltid byta program. Det finns elever som tillbringar 5-6 år i gymnasiet och kanske prövat på tre olika utbildningar för att sedan ändå gå ut med ofullständiga betyg.
Grundskolan är sannolikt stabilare, men inom gymnasieskolorna råder ett stort kaos nu som varken gynnar friskolorna eller de kommunala skolorna.
[/ QUOTE ]
Jag tycker det känns som att vi hela tiden här diskuterar äpplen och päron här. Eller ja kanske snarare äppelcider och päroncider.
Dels så finns ju den bitvis rätt så infekterade principiella och ideologiska frågan om hur mycket valfrihet för elever, föräldrar och lärare vi vill ha i skolan.
Sedan har vi också den mer tekniska frågan om hur man har implementerat den valfrihet eller avsaknad av valfrihet man nu bestämt sig för.
Som jag ser det så är det inte speciellt empiriskt vettigt (i den mån det ens finns någon "objektiv sanning" vilket jag betvivlar) att försöka dra några slutsatser av de två datapunkter vi har, den "komunala enhetsskolan" å ena sidan och den nuvarande "valfrihetsskolan" å andra sidan.
Oavsett om man är för en skola med mycket eller lite valfrihet så tror jag nog de flesta kan vara överens om att det finns oanade möjligheter att göra systemet mer eller mindre bra beroende på exakt hur man skriver regelverket och hur man konstruerar systemet.
/Bjorn
